Bambuvävning: en traditionell färdighet som förts vidare från generation till generation

Bambuvävning är ett hantverk där man använder bergsbambu som klyvs i remsor eller trådar, som sedan vävs till olika redskap och hantverk. Detta hantverk har inte bara stort praktiskt värde utan ståtar också med ett rikt historiskt arv. Historiskt sett har bambuvävindustrin drivits i verkstäder, ofta på grund av ett mästare-lärling-förhållande, antingen som fördes vidare från generation till generation eller stöddes av verkstaden. Efter avslutad utbildning etablerade lärlingarna sina egna företag, rekryterade nya lärlingar och förmedlade färdigheterna genom muntlig och praktisk undervisning. Bambuvävning används vanligtvis för att tillverka hushållsartiklar och jordbruksverktyg.

Den 7 juni 2008 godkände statsrådet att bambuvävning skulle införlivas i den andra omgången av den nationella listan över immateriella kulturarv.

Historiskt ursprung

Som ett traditionellt kinesiskt hantverk kan bambuvävning spåras tillbaka till den neolitiska eran, för cirka 6 000 till 7 000 år sedan. Efter att människorna började bosätta sig, ägnade de sig åt enkelt jordbruk och boskapsskötsel. All överskottsmat från skördat ris, hirs och jagade djur lagrades för framtida bruk.

Vid den här tiden använde de lokala material och använde olika verktyg som stenyxor och knivar för att hugga grenar från växter och väva dem till korgar och andra redskap. Under Shangdynastin blev vävmönster av bambu och rotting alltmer mångsidiga. Under vår- och höstperioden och krigarstaternas period expanderade användningen av bambu, och bambuvävning utvecklades gradvis till ett hantverk. Vid Songdynastin hade bambuvävning blivit extremt populär.

Under mitten av Mingdynastin expanderade användningen av bambuvävning ytterligare, och vävningen blev alltmer sofistikerad. Det kombinerades också med andra hantverk som lackvaror, vilket resulterade i skapandet av många högkvalitativa bambukärl.

Under Qingdynastin, särskilt efter Qianlongkejsarens regeringstid, blomstrade bambuvävning.

Efter 1950-talet började bambuvävningskonsten formellt bli en del av konst- och hantverksindustrin och gick in i konstens sfär.

Huvudtyper

Ett folkhantverk som är vanligt i hela södra Kina. Södra mitt land ståtar med en rik variation av bambuarter, inklusive bambu som bambu, vattenbambu, bambu, bambu och mosobambu, bland cirka 200 andra. Arbetande människor använde bambu för att tillverka möbler och väva föremål, vilket skapade en mängd olika vävtekniker med distinkta konstnärliga egenskaper. Vanligt förekommande tekniker inkluderar:

1. Fläta, vilket innebär att man väver samman bambusträngar och remsor genom en process där man plockar och pressar för att skapa varpen och väften.

2. Blomning, vilket innebär att forma och dekorera bambufogar.

3. Inlägg, vilket innebär att man använder ytan eller tvärsnitten av bambu för att skapa blommönster eller redskap.

4. Pärlslipning, vilket innebär att man trär ihop bambufogar i små sektioner och sedan trär ihop dem.

5. Fjäderdrejning, vilket innebär att bearbeta bambufjädrar till olika redskap.

Idag använder traditionell bambuvävning, samtidigt som den följer forntida metoder, moderna designkoncept, vilket bibehåller sitt praktiska värde samtidigt som det integreras i fler människors liv som konstverk.

Detta immateriella kulturarv, genomsyrat av årtusenden av visdom och uppfinningsrikedom, liksom de flexibla bamburemsorna, fortsätter att väva nya kapitel genom tidens varp och väft och håller den kinesiska nationens kulturella rötter vid liv genom arv och innovation.